jag vet inte vem jag är längre. förrut var det den som skrattade, på både ut och insidan, nu är jag bara halv. skrattar på utsidan men tvärtom på insidan.

när jag kommer så hoppas jag att någon iallafall någon vill prata med mej, inte känna sej tvvungen att prata med mej. jag vet inte vilka som är mina äkta vänner, om ni var i min situation så skulle ni förstå. jag har nog aldrig kommit och varit pratglad med nån, jag är också en människa, jag har också känslor.. men det känns inte som om ni vet det! det jag försöker säga är att när man kommer så skulle jag bli jätteglad av att höra ett hej iallfall. det är några som säger det. men somsagt bakom datan är ni helt olika personer än i verkligeheten, var inte det. var er själva!

jag var bara tvungen att skriva av mej!