2011-01-01
16:10:46
16:10:46
.
ingenting går som det ska idag. Ingenting! jag orkar inte med det här längre, jag orkar bara inte. vet inte vad jag ska göra, vet inte vart jag ska ta vägen vet ingenting heller. Allting blir bara så fel. Önskar bara jag kunde dra iväg o träffa domdär brudarna som alltid put a smile on my face. laget! önskar jag bara kunde få stå där i målet, öga mot öga med en motståndare, söka hennes blick och sedan kasta mig för att ta skottet. på det sättet får det mig att slappna av. att ta det där hårda skottet och veta att man gjort något bra. för hitills med allt och alla har jag bara misslyckats. Misslyckats med att kunna... ja allting. misslyckats med allting, jag är misslyckad, det är många som sagt det till mig. men jag trycks inte ner av det. jag försöker bara leva mitt liv. bry mig om dom som verkligen ställer upp för mig och fotbollen!
När jag var liten så blev jag mobbad. och ja jag blev faktiskt det, från sexårs upp till 4:an eller 5:an.. pyttelite under 6:an men det var i början. men jag har lärt mig att jag inte ska försökas tryckas ner. men när det bara är jag som vill glömma allt så blir det tufft. mamma och pappa har alltid sagt att jag varit stark när det gäller sånthär, men jag är jättenära på att bara bryta ihop. Jag vill bara leva mitt liv. Ingen som bestämmer över mig vad jag ska göra, vad som är fel och rätt. snälla, jag har levt i 14 år. jag har fattat livets regler nu. Som jag skrev när jag var liten och brukade skriva saker som fick mig att tänka såsom: ''livet är en svår hinderbana som man måste ta sig igenom'' . Det kom från hjärtat, jag klistrade upp det på väggen och varje gång innan jag somnade så kollade jag på den lappen. Det gjorde mig mycket starkare. men än idag, varje gång innan jag lägger mig, så brukar jag tänka att det är svårt att ta sig över alla hinder. Det har nog alla märkt.
När jag var liten så blev jag mobbad. och ja jag blev faktiskt det, från sexårs upp till 4:an eller 5:an.. pyttelite under 6:an men det var i början. men jag har lärt mig att jag inte ska försökas tryckas ner. men när det bara är jag som vill glömma allt så blir det tufft. mamma och pappa har alltid sagt att jag varit stark när det gäller sånthär, men jag är jättenära på att bara bryta ihop. Jag vill bara leva mitt liv. Ingen som bestämmer över mig vad jag ska göra, vad som är fel och rätt. snälla, jag har levt i 14 år. jag har fattat livets regler nu. Som jag skrev när jag var liten och brukade skriva saker som fick mig att tänka såsom: ''livet är en svår hinderbana som man måste ta sig igenom'' . Det kom från hjärtat, jag klistrade upp det på väggen och varje gång innan jag somnade så kollade jag på den lappen. Det gjorde mig mycket starkare. men än idag, varje gång innan jag lägger mig, så brukar jag tänka att det är svårt att ta sig över alla hinder. Det har nog alla märkt.
